Snigel

Snigels Nostalgisida
Snigel fanns på puls.se en gång i tiden där hon skrev om sin nyfunna träning och sina tävlingar. Det gäller att komma ihåg hur det var innan jag blev en så där jobbig hälsomänniska 🙂

—————————————————————————–

Publicerat för ett antal år sedan (innan jag cyklade Vätternrundan):

Näradödenupplevelse
Känsliga personer varnas härmed för det frekventa användandet av svordomar i denna text. Men det handlar om guds förbannelse över människan – cykeljäveln.

Att rida islandshäst är det mest vedervärdiga jag någonsin gjort. Det var kanske tio år sen. En väninna ringde desperat och berättade att livet inte var på topp. Snigel sa : ”Kom så drar vi och tänker lite. Vi åker till Island, vet jag.” Så satt jag där på ett svart mastodontdjur med ångesten i halsen medan väninnan lyckligt konstaterade att rida islandshäst var det absolut roligaste och viktigaste att göra på Island.

Vi skulle på en fyra timmars tur. Efter cirka fyra minuter var jag färdig att skrika rakt ut. Hästjäveln töltade inte ett smack – inte för att det skulle ha gjort nån skillnad – och snigel skumpade inte bara upp och ner utan även åt höger och vänster, fram och tillbaka. Alla inälvorna hade skakat loss och satt i halsen. Troligen täppde de till stämbanden eftersom jag trots allt inte fick fram det där NEJ NEJ NEJ som hela jag skrek av. Händerna krampade av smärta när de försökte hålla fast i sadelhelvetet. Kände hur tårarna tryckte bakom ögonen. Det var total skräck. Efter fyra minuter var jag så otroligt nära att vägra fortsätta. Så jävla nära. Jag hatade det där. Hatade. Men väninnans tindrande ögon tvingade mig på något helvetiskt sätt att sitta kvar. Men varje sekund under de där fyra timmarna var som i en tortyrkammare. Varje sekund krävde total koncentration på att inte dö.

Jag ska aldrig, aldrig, aldrig någonsin sätta mig på en jävla islandshäst igen.

Igår gav sig snigel ut på en cykeltur i blåsvädret. Så länge där fanns träd längs vägen gick det väl ganska bra. Relativt sätt alltså. Fredrikshovarna susade förbi, liksom bönderna och små tanter i hatt. Precis som vanligt. Men så efter Svartsjö slott. Då kommer de öppna landskapen. Bondens åkrar brer ut sig och inget finns som skyddar mot vinden. Rakt från höger tryckte stormen plötsligt ut snigel i vägbanan. Krampaktigt försökte snigel hålla styret rätt. Men cykelhelvetet är ju så jävla lätt att den blåser bort som en fjäder i vinden. Bilarna viner förbi och snigel vinglar och kränger. Total jävla skräck. Och Fredikshovarna susar förbi. I flera minuter kämpade Snigel med att inte ge upp medan hon såg sig själv gå en säker död till mötes medan hon kastades fram och tillbaka i orkanen. Så kom ännu en dödstornado och snigel skriker rakt ut NEJ NEJ NEJ i total panik! Det är precis som att sitta på en islandshäst! Snigel vill bara gråta och slänger sig av cykeln. Just då ringer telefonen. ”Jag håller på att dö. Jag är strandsatt och kan inte komma härifrån. Fast på Färentunavägen för tid och evighet.” Men ingen tänkte komma och rädda mig, så svärandes och hulkandes fick snigel, som trots allt inte ville sluta sina dagar just där, börja leda cykeljäveln. Där klickklockade Snigel fram på sina cykelskor medan feta gubbar och Fredrikhovare susade förbi. Jag hatar Fredrikshovare.

Jag ska aldrig, aldrig, aldrig någonsin sätta mig på en jävla cykel igen.

I alla fall inte om det blåser.

En död cykel är en bra cykel:

cykel

——————————————————————————————

2008-08-24 08:35
Nära jumbo skjuter ingen snigel

Nu har jag nästan gjort det! Kommit sist på en tävling alltså!

Efter två kilometer på Vallentuna Flås låg jag trea från slutet och såg ingen hasare varken framför eller bakom mig. Efter första varvet hade den siste 87-årige mannen avvikit och varenda funktionär stod otåligt med ihopplockade vimplar i händerna och undrade om det verkligen kunde finnas någon efter mig. Mitt hopp om min första jumboplacering steg givetvis allt mer medan jag vaggade mot mål. Dock visade det sig att inte ens värmen denna dag i kombination med en backig och knixig bana hade kunnat ta knäcken på den lömske 75-åringen i myspysbyxor och seglarskor som lurade i bakhasorna. Näst sist fick det bli. På första tiden någonsin över en timme. 1:00:48.

Man skulle också kunna se på det hela något mer positivt. Jag kom nämligen på en femteplats i damklassen. 🙂 Vilket borde ha givit mig ett pris eftersom ”alla som kom i mål skulle få pris eftersom det var så få damer”. Dock hade visst prislistan gjorts upp när man var övertygade om att det inte kunde finnas några fler eftersläntare på banan. Bara fyra damer gick i mål enligt tävlingsledningen… Hmmm…

Ett litet plus i kanten får jag också för att jag över huvud taget valde 10 k istället för 5 k, det hade ju varit en enkel väg ut. Nu fick jag ju lite mer fläskrörelse i alla fall.

Som ni förstår är konditionen på denna donna väldigt dålig… Och knät är lindat och var inte roligt att tas med igår… Men, men… Ännu en tävling avklarad i alla fall… Bara 12 kvar detta år 😀

SENASTE NYTT!
Hurra! Enligt arrangör är Vallentunabanan 10140 meter. Detta betyder att snigels miltid blir 59.58! Hurra! Ännu har hon icke traskat över timmen 😀

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s