Yoga – från blä till hurra!

Yoga. Det tråkigaste jag någonsin varit med om. Så totalt meningslöst och ovänligt.

Det var 2007 och jag testade yoga för första gången. Minns inte vilken typ av yoga det var eller vem instruktören var, men jag minns väldigt tydligt att det var obegripligt och omöjligt. Upplevde det inte som träning eftersom det inte var jobbigt. Det var bara omöjligt.

Ni som känner mig anar väl redan nu vart detta kommer att bära. För det har burit dit många gånger tidigare. Som med Pilatesen. Det var ju det löjligaste och tråkigaste jag någonsin testat. Och sen blev jag pilateslärare. Löpning var det sista i världshistorien som jag kunde tänka mig att pröva. Sen blev det maraton. Träning över huvud taget var otänkbart en gång i tiden. Att stå på en scen och spela teater var om möjligt ännu mer omöjligt. Jag menar absolut otänkbart. Sen stod jag där på improvisationsteatern. (Och nästa vecka börjar jag en annan liten teaterkurs.)

Det är väl lite typiskt mig. Jag kan säga nej. Men jag stänger inte dörren. Lite då och då kikar jag in och kollar om det ser lika vedervärdigt ut som tidigare och så länge det gör det låter jag det vara så. Sen kommer det kanske en dag när jag har lust att gå in och stanna där. Vem vet. Kanske. Absolut inte alltid. För jag kikar in i många, många rum. Somliga står på glänt så länge att de slår igen av sig själva. Några har jag låst själv. Men de flesta står öppna och väntar på att jag kanske, kanske inte, ska få lust att gå in. Men till dess att det händer förbehåller jag mig rätten att tycka att till exempel yoga är det tristaste som finns.

Men nu har det hänt. Ja, det var ett tag sen nu. Yoga är jätteroligt!

Lite då och då har jag stoppat in huvudet på olika klasser och kommit ut lika besviken som alltid. Men sen hittade jag några som passade mig. Som passade mig där och då. Här och nu. Ett gäng ledare som alla visade sig komma från samma skola. Globalyoga.

För att jag jag tycka om en klass ska ledaren tala ett språk jag förstår. Hindi, eller vad det nu är många gömmer sig bakom, förstår jag inte. Jag vill bli korrigerad och hjälpt, inte bara följa en ledare som mest är inne i sig själv. Det får absolut inte vara samma rörelser klass efter klass. Det måste vara utmanande på ett inbjudande och tillåtande sätt. Det får inte vara så allvarligt att man får skäll om man inte hänger med. Jag vill inte få skäll om jag vill dricka vatten när jag vill. Och det är en väldig fördel om ledaren är mer intresserad av sina elevers utveckling än att få stoltsera själv med att hen kan slå knut på sig själv. Jag vill att klassen ska vara så tillåtande att man känner sig välkommen även om man inte vill ta till sig yogans mentala bitar och inte heller bortglömd om man är mogen för något mer. Det är också en stor fördel om ledaren inte är övertygad om att yoga är det enda svaret på livets alla frågor. Allvarligt talat. Många som kan vika sig dubbla kanske borde gå ut och köra lite styrketräning istället…

Så, Globalyoga it is. I am ready. Jag blir så glad när jag får börja tycka att något nytt är roligt. Ju fler saker man gillar desto bättre blir det ju. Börjar grundutbildningen i april. Yes!

globalyoga

Annonser

En reaktion på ”Yoga – från blä till hurra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s