Blå ögon räddar motivationen

fötter

Som nioåring fick jag diagnosen plattfot. Jag ordinerades att med tårna plocka pennor och dra i en handduk. 50 drag och plockade pennor varje dag. 

Ok, tänkte jag och satte igång. Efter en vecka frågade jag mamma: 

– Hur länge ska jag hålla på med det här? 

Dittills var allt ganska lugnt. Det var inte jättejobbigt att göra övningarna. Och det fanns ingen irritation i min fråga. 

Men mamma svarade:

– Åh, det får du göra ända till dess att du är vuxen. 

Inte en enda penna till plockade jag. 

Det är nu drygt två veckor sen min sjukgymnastik för höften/ljumsken började. 

Har jag märkt någon förändring? Noop. Kanske lite ondare. 

Fortfarande lätt som en plätt? Ja, om jag låter bli att tänka på att det kommer att ta lång tid det här. För det vet jag ju att det kommer att göra. Men jag låtsas inte om det. 

Jag ska göra det 3 gånger till denna vecka. Så långt tänker jag. Inte en meter längre. Och 3 gånger – hur jobbigt kan det vara? Näe, inte alls. Jag vet att det jag gör hjälper och jag ska göra det tre gånger. Lätt. 

Det lönar sig att vara lättlurad och blåögd ibland. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s