Fet och hopplös

muffins

Lördag 15 mars. I morse vaknade jag ordentligt fet. Hade gått upp säkert 10 kg. Kände hur jag knappt orkade gå ner för trappan. Kände mig hopplös, ful och uppgiven.

Smått deprimerad gick jag mot köket och tänkte på hur synd det var om mig. ”Det är ingen idé att hålla på och träna och vara hälsosam. Jag kan lika gärna ta ett par muffins och en läsk till frukost. För det är synd om mig. Livet är orättvist och jag förtjänar något gott.”

Nån annan som känner igen sig? Nån annan som faller ur alla goda tankar och planer när hopplösheten sätter in?

Nå. Jag klev in i köket, öppnade kylskåpet och tog fram…. yoghurt, en banan och musli. Precis som vanligt. Precis som alltid.

Seger!

Det är just det som är skillnaden mellan mig för ett antal år sedan och mig idag. Då hade jag tagit fyra ostmackor och en bulle och några havrekakor. Mest för att det var synd om mig men också för att straffa mig själv för min dåliga karaktär.

Idag kan jag fortfarande få samma tankar. Invanda sanningar rubbar man inte så lätt. Men nu har jag lärt mig av erfarenhet att göra några olika saker:

1) Gå till vågen och väga mig trots att det verkligen inte är något man känner för då man tror att man ska bli ännu mer deprimerad.

Så det gjorde jag idag. Självklart hade jag inte gått upp så mycket. Konstaterade att jag vägde två kilo mer än i januari. Allvarligt talat – det var väl inte så farligt…? Särskilt med tanke på att jag inte kunde träna på nästan en månad. Inte sprang på en hel månad. Det är inte konstigt om man går upp lite i vikt då. Det är helt normalt och har inget med min karaktär att göra.

2) Ge mig själv möjligheten att få äta ett par muffins och en läsk bara jag äter min vanliga frukost först.

Så jag åt min hemgjorda supergoda musli, med en banan och en mandarin och yoghurt. Och drack mitt te. Sen kändes muffinsen inte alls lika lockande. Inte mer lockande än att jag kunde avstå.

3) Sitt inte och fundera. Gör något annat. Lämna köket.

Fått en ny PT-kund. Satte mig ner för att göra en plan.

Idag gick det bra. Självklart gör det inte alltid det. Ibland faller vi alla ur den plan vi har. Träningen blir inte av. Det blir för mycket godis. Ibland orkar vi bara inte.

Med det är sällan just det avsteget som är problemet. Problemet är att vi blir orättvist elaka mot oss själv och plötsligt tror att allt är hopplöst. Det är inte den där godisbiten som gör oss tjocka. Det är skuldkänslorna vi får när vi äter den. Skuldkänslorna som får oss att känna oss hopplösa. Som får oss att ge upp. Som får oss att ta ännu en bit. Och ännu en. Och ännu en.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s